fyra år senare och det är fortfarande samma sak.

har samma känslor som för två år sedan, var är de som sa att det blir bättre med tiden?

jag känner mig hela tiden mer värdelös och jag får det hela tiden bekräftat

jag faller på att ingen förstår att det jag ger inte är en gåva till dem utan en förväntan av att få uppskattning tillbaka

jag försöker sy ihop mig själv som om jag vore ett lapptäcke, men alla bitar passar inte tillsammans och tråden tar ständigt slut och nålen viker sig och lapparna smiter och jag vill bara gråta

känner mig så himla himla trasig, tror att allt håller på att rinna ur mig och snart kommer jag inte orka mer.

det värsta är att jag inte kan skriva när jag är ledsen, när jag är arg. allt känns så framtvingat och det gör mig ännu mer ledsen för det känns som jag suger. eller jag kommer på att jag suger.