jag känner mig hela tiden mer värdelös och jag får det hela tiden bekräftat

jag faller på att ingen förstår att det jag ger inte är en gåva till dem utan en förväntan av att få uppskattning tillbaka

jag försöker sy ihop mig själv som om jag vore ett lapptäcke, men alla bitar passar inte tillsammans och tråden tar ständigt slut och nålen viker sig och lapparna smiter och jag vill bara gråta

känner mig så himla himla trasig, tror att allt håller på att rinna ur mig och snart kommer jag inte orka mer.

det värsta är att jag inte kan skriva när jag är ledsen, när jag är arg. allt känns så framtvingat och det gör mig ännu mer ledsen för det känns som jag suger. eller jag kommer på att jag suger.

varför jag bryr mig

jag bryr mig om andra för att det är det enda sättet jag kan komma nära.
för att om jag inte ser efter andra, blir jag ensam, för det finns ingen som kommer till mig.
och det är ju inte heller så att jag stöter ifrån dem, jag säger ju att vi får hitta på något någon dag, och de säger visst, men sen är det ändå ingen som hör av sig.

jag börjar bli trött på det.

börjar bli trött på att alltid veta hur det kommer sluta.

hjärtan som viker sig för ensamheten
kalla händer som saknar något att hålla fast vid
en tom säng

har inte känt mig så här levande på väldigt väldigt länge

00:01

klockan slår ny dag och jag har en känsla av att allt kommer lösa sig

du

det gör så extremt ont
det känns som att våra själar som varit så tätt sammanslingrade bara drogs bort från varandra utan någon chans att få släppa varandra
det gör så ont, och jag hoppas det gör lika ont för dig

tvivel med kärlek med kärlek med tvivel

det började i kärlek som sakta gled över till kärlek med tvivel
det slutade med tvivel med kärlek där kärleken sprang iväg och lämnade tvivel ensam kvar

du

jag har aldrig känt så mycket olika saker för samma person
vad jag känner för dig får dig att kännas overklig

jag sa

smärta känns olika för alla
den kan inte jämföras
bara prioriteras

du

byter lakan för att få bort de sista dofterna som satt sig i tyget
dammsuger överallt för att få bort vartenda litet hårstrå som kan ha gömt sig
pratar pratar pratar för att få ur allt
duschar för att få bort allt
lägger alla kläderna i tvätten, även de du aldrig såg mig använda

någon som skrev något som jag känner igen

min hjärna hela tiden, ja. frågan är när jag kan hitta till den där platsen mittemellan så att allt kan kännas okej. 

nu

nu kommer jag lägga mig ner och dö och det finns inget du kan göra åt det för det finns ingenting att göra åt mig

kom och lägg dig bredvid mig

längst in i garderoben bredvid den där skjortan du brukade älska kände jag mig hemma
här passade jag in
här kunde jag leva
här kunde jag gömma mig tills allt var slut, tyst, lugnt, stilla
här kunde jag dö
här

torr mun

när alla orden lämnat mig, smitit från tungan och glidit nerför halsen in under skjortkragen fanns inte längre något kvar att hämta i mig. ingenting att visa, ingenting att höra, ingenting att göra, ingenting att älska. jag var tom och du var stum. jag fick inte längre älska dig för du kunde inte älska mig. för hur kan man älska något som inte längre finns kvar.

ingenting finns kvar

ingenting kan jag, sa jag igår
fast det är ju inte alls sant 
ingenting orkar jag med, sa jag 
det är ju inte heller sant, svarade han då
men jag kunde höra tveksamheten gömma sig mellan orden och aldrig aldrig aldrig har jag känt att något jag sagt stämt så väl som det gjorde igår

få mig att sluta tänka

rädd

är rädd
vågar inte göra något, är för rädd för att något ska bli fel
vågar inte gå på fester, träffa vänner, umgås, är rädd att något ska kännas
men hur bra känns det egentligen att vara ensam när allt man vill är att känna närhet och kärlek
att inte känna sig ensam

jaghatarmigsjälv

jag hatar mig själv
jag hatar mig själv
jag hatar mig själv
jag hatar mig själv
jag hatar mig själv
jag hatar mig själv
jag hatar mig själv
jag hatar mig själv
jag hatar mig själv
jag är hat mot mig själv

tycka om sig själv

att du först måste kunna älska dig själv för att någon annan ska kunna älska dig? det tror jag inte på. dock vet jag att det skulle vara galet mycket lättare om jag tyckte om mig själv för att kunna acceptera och förstå att någon annan tycker om mig. om det nu är någon som gör det 

utmattad

så trött, känner mig helt, jag vet inte, nedbruten. känner mig som ett gammal berg, en trött å, en trasig leksak och allt jag vill är att ligga still i min säng med personen jag älskar allra mest. kanske gråta en skvätt, lätta på mina bekymmer, få en puss i nacken, somna och aldrig mer vakna.

hat

när du inser att du aldrig kommer kunna bo ensam för du är för osäker i dig själv och ständigt rädd men samtidigt inte kommer kunna bo tillsammans med någon för du blir ännu mer osäker i dig själv och börjar stöta bort dem. att du inte kommer kunna bo med någon för att du tror att du hatar dem, att de hatar dig och att du tillslut förstår att allt bara handlar om att du hatar dig själv.

jag önskar att

jag var full nu
jag var glad
jag var ledsnare
jag kände mer
jag inte kände någonting alls

varför funkar jag inte för
varför suger jag
varför kan jag inte vara någons allt
varför finns jag ens fortfarande

tyck om mig

vill bara att alla ska tycka om mig lika mycket som jag tycker om dem

lördagsångest klockan 22:56

ångesten kommer smygandes tillbaka och jag vet inte vem jag ska prata med
antingen känns allt så bra eller så orkar jag bara inte med den här skiten något mer, men frågan är om det verkligen är så dåligt eller om jag håller på att bli dum i huvudet på riktigt

närmare

dom har lärt sig klättra på väggarna
gömma sig bättre
byta skepnad, luras
dom kommer närmare hela tiden

och jag vet inte vem som går att lita på

när molnen går i sol

som skuggor i molnigt väder är de med mig hela tiden.
under sängen, bakom gardinerna, i garderoben.
de följer efter mig till skolan, krypandes, krälande.
kan inte fly,
kan inte räddas.
kan bara stanna och se konturerna allt tydligare.

låt som gör lika ont i hjärtat varje gång

mörkret

de rädda kan inte fly det.
de modiga kan inte se det.
de smarta kan inte förstå det.
de tysta kan inte höra det.
de glada kan inte känna det.
de ledsna kan inte lämna det.

-något jag skrev för några veckor sen

storm

jag tappade greppet om känslorna
vet inte vad som är sorg, vad som är lycka, vad som är kärlek
hur ska jag kunna hitta rätt igen, när ingen annan kan hjälpa mig

isarna

ett våldsamt utbrott väntar. ett isbrott. ett sönderbrott av för mycket tyngd. ni hör inte hur det knastrar. hur jag knakar.
innan ni märker något, kommer ni ha slukats hela. försvunnit. drunknat i det kalla vattnet. era läppar kommer vara blåa och jag kommer vara den enda kvar som finns att skylla.

den tyngste

fingrarna väger flera tusen kilo men ändå är det svårt att klicka ner tangenterna på datorn. om stolen skulle gå sönder hoppas jag min skalle krossas mot stengolvet. hoppas på att dö.

tom

jag brister jag brister jag brister jag brister tills det inte längre har någon mening. jag brister tills det saknar innehåll. betydelsen är borta och jag är ensam igen.